“Från en värld jag inte är en del av”

Som journalist har det blivit allt viktigare att vara vaksam på vilka historier man berättar om gängen, och vilket sätt man porträtterar dem på. Det menar Dennis Franco, som under flera år arbetat med nyhetsrapportering från utsatta områden i Göteborg. Enligt honom är det viktigt att som journalist vara vaksam så att man inte springer gängens ärenden.

“När det kommer till journalistiken tycker jag att det saknas djupare analyser om orsakerna bakom kriminaliteten. Man pratar om enskilda händelser, aldrig om problemet på ett djupare plan,” säger han till Följetong.

Franco efterlyser istället vardagliga berättelser, som belyser människorna bakom brottsligheten.

“Vi behöver skapa fler verklighetsbaserade berättelser som lyfter fram de sociala aspekterna av kriminaliteten. Hur den påverkar familjer, och de psykiska trauman som följer,” understryker han. “Det är viktigt att inte glorifiera, att undvika sensationalism. Situationen i Sverige är redan tillräckligt komplex och dramatisk. Det behövs inga ytterligare överdrifter.”

De intagnas perspektiv

Det är just det som Sanne Övermark, manusförfattare och producent på SVT, har velat göra i den kommande tv-serien Från Insidan. I åtta halvtimmeslånga avsnitt berättar hon historien om tre män som avtjänar straff för gängrelaterade brott. Alla tre är unga, alla kämpar de på olika sätt med att sitta inlåsta, att navigera fängelsets hårda miljö. Men också med att hålla kontakten med familjen på utsidan, och inte tappa greppet om sig själva. En viktig del av att göra serien har varit att motverka den avhumanisering som skett av kriminella, berättar hon. Det är därför hon valt att lägga fokus på de intagna själva, snarare än det system som de befinner sig i.

“Många serier med kriminella i huvudrollen slutar med att de döms. Vi porträtterar det på gatan och följer rättsfallet upp till domen faller – sen släpper vi det. Men vad händer med dem efteråt? Det kände jag var väldigt oberättat.”

Serien inleds med en biljakt och en skjutning, men utspelar sig därefter helt inne på fängelset. För Övermark har det varit viktigt att berätta någonting annat än en actionspäckad berättelse om hur det fungerar ute på gatan: “Jag känner själv att jag inte orkar se fler berättelser om tuffa grabbar med attityder, som bara förstärker bilden av okänsliga monster,” berättar Övermark.

För att kunna skildra fängelsemiljön på ett trovärdigt sätt är serien baserad på 180 intervjuer som gjorts med människor från alla delar av kriminalvården. Från dömda fångar till före detta kriminella, psykologer, kriminalvårdare och poliser. Fokus har varit att försöka förstå fängelset, att berätta på djupet om hur miljön påverkar de som sitter där. Flera av karaktärerna som befolkar det fiktiva fängelset har verkliga förlagor. Ofta rör det sig om sammanslagningar av flera olika personer – från möten och intervjuer som Övermark har samlat på sig under åren som hon arbetat med serien. “Jag ville berätta ur de intagnas perspektiv. I det ville jag också ligga nära tristessen och vardagen, snarare än att förhöja den – för att inte göra det glorifierande.”

Ett mål har varit att nyansera bilden av de som sitter i fängelser, att visa att de också är människor med drömmar, relationer och framtidsplaner.

“Det finns en retorik där många pratar om att man ska låsa in dem och kasta bort nyckeln. Och det leder ju till att många av de som sitter på anstalterna inte känner sig som människor”, säger Övermark. Hon hoppas också på att seriens porträttering av livet i fängelset ska få unga att reflektera över följderna av en brottslig bana. Att man med kulturens hjälp kan visa fram brottslighetens baksida, och få folk att välja en annan väg. “Det enda de här fångarna har att se fram emot är kladdkakor och bingo på fredagar. Det tror jag avskräcker mer än om man bara visar våldet.”

Att blotta hela Gottsunda

Där Från Insidan skapar fiktion utifrån verkligheten tar dokumentärfilmaren Loran Batti oss istället med in i sin egen. Under fem års tid filmade han sig själv och barndomsvännerna i uppsalaförorten Gottsunda – en av de platser där våldet trappats upp de senaste åren. Resultatet blev den hyllade filmen G – 21. Scener från Gottsunda. Gryniga super-8 filmer av höghus, ansikten, gator och torg varvas med mer högdefinerade filmer från vardagen på platsen där han växte upp.

För Batti har det varit viktigt att berätta om livet i Gottsunda på ett sätt som känns äkta.“Jag kände att det inte fanns någon svensk film som har porträtterat det här på riktigt,” säger han. “På ett autentiskt sätt. Det var alltid folk utifrån som kom hit och gjorde filmer. Och det blev liksom inte rätt.”

Problemet med många av de berättelser som görs om förorten är att skaparna själva inte har någon koppling dit, menar Batti. “De är ofta väldigt välgjorda, de har hög budget. Men det finns ingen själ,” understryker han. “Tyvärr har vi den kulturen i Sverige att det är folk som kommer utifrån de här miljöerna som gör filmer om dem. Han fortsätter: “Jag tror att en god intention finns där. Problemet är bara att om man inte kommer från den miljön man porträtterar kommer det inte bli helt autentiskt. Det har egentligen inget med invandrarbakgrund att göra. Det handlar om uppväxt, klass och kanske miljö”

Som en röd tråd genom G – 21. Scener från Gottsunda går ett samtal som Loran Batti har med sin vän Björnen. Björnen sätter allting i perspektiv, han talar om världen utanför Gottsunda, om politiken, och om livet. Batti uttrycker det som att Björnen slår hål på de illusioner han själv gjort om hembygden. Att livet där inte är det han vill att det ska vara – och inte det han kommer ihåg från barndomen.

“Det är därför filmen på något sätt är universell. Trots att den porträtterar orten och allt det där. Den handlar om vänskap, den handlar om att komma från en plats,” berättar Batti. “Den handlar om vad som händer när man flyttar från den platsen. Den handlar om att växa ifrån sina vänner. Att växa ifrån den man varit.”

Den insikten växte fram under arbetets gång. Att allting inte är som det var när de var barn. Batti filmar samtal i baksätet på olika bilar, hur de hämtar en kompis som muckat från fängelset. En gång provskjuter de vapen i en skog. Själv har han aldrig varit en del av kriminaliteten – men den finns där, i utkanten av synfältet. Filmens fokus ligger dock på platsen, på relationen med vännerna – och hur allting förändrats utan att någon riktigt påtalar det.

“Jag åkte iväg och pluggade på folkis, och utvecklades konstnärligt, kreativt, politiskt. När jag kom hem trodde jag att den här bubblan som jag lämnat skulle vara likadan. Men samtidigt som jag förändras, förändras de. Jag kom tillbaka och trodde att allting skulle vara som vanligt.”

För det finns också gränser för hur långt Loran Batti får komma med sin kamera. Plötsligt märker han att vännerna gör saker utan honom. Att de inte verkar vilja ha honom med till vissa saker. Det var tungt. Både insikten av att inte längre vara en del av gemenskapen, men också att själv vara på väg bort mot ett annat liv. Att lämna och bli lämnad.

“Nu i efterhand inser jag att de inte ville ha mig med när de gjorde saker för att de också ville skydda mig. Från en värld som jag aldrig själv varit en del av. Men det kunde jag inte ta till mig under processen med filmen.”

Sedan filmen blev färdig har den visats både för de som bor i Gottsunda och på biografer runt om i landet. Härnäst ska den visas i utlandet, och läggas upp på SVT. Sista steget på en lång process.

“Det är som en psykos. För det första att gå runt med en kamera i den miljön jag porträtterar, det är en big no no. För mig kändes det som att jag golade. Så jag var konstant stressad, konstant orolig, säger han. “Jag blottar ju mig själv. Och så blottar jag också hela Gottsunda, alla som är med i filmen. Även om de är censurerade, även om jag liksom har gjort rätt.”

/Alve Rauer